svinhund

Natten smyger sig sakta på, som en gammal gubbe utanför ett dagis. Helt plötsligt så bara är det där över en och man kan inte fly någonstans. Likadant med tristessen. Och natten och tristessen i kombination är ju verkligen värst. Som nu. Nu sitter man här igen med ostbågshållning och ögon lika blodsprängda som uteserveringar i Bagdad. Vad ska man göra? Spela något tidsdräpande onlinespel kanske? Sätta sig på den ariskt vita tronen av porslin och arbeta ut lite fekalieansamlingar med den anala muskulaturen, kanske?

Nej, jag skriver lite i bloggen istället. För att tillfredsställe er. Läsare. Som kanske inte ens finns. Men jag hoppas. Jag hoppas att ni sitter där med era primatliknande trynen och läser vad som skrivs här. Ge mig ett tecken. Skriv ett könsord i kommentarfältet. Visa er. Gud det är så ensamt.

Men det är ganska skönt ändå. Att sitta här och skriva meningslösa ord som fastnar i halsen som en dagen efter-spya. De liksom sätter sig där som en jävla kork. Så får man hosta lite. Hulka upp slemmet och smeta ut det över bloggen för er att läsa. Läs nu, mina barn. Läs nu och ta del av mina små urinstinkande tankar om ingenting alls.

Nej men allvarligt talat. Det är en jävligt skön natt. Avklarade toalettbesök, King Diamond i stereon och en lagom mysig halverektion som gnider emot de smygsmutsiga boxershortsen. Skönt att det är lördag också så man har en ledig dag även i morgon.

Men nog pratat om mig. Vad gör ni sådana här nätter när tristessen ligger som en oönskad penis i fishålet?