< Coolt latinskt citat om döden >
Godkväll.
Det finns stunder i livet när man sitter där i sin ensamhet och inser att man är ett blekt jävla misslyckande. Ni vet när man konfronterar sig själv med handen så jävla långt upp i arslet på sig själv så att man orsakar bakterieskador på ytterväggarna av lungorna. Dessa tillfällen brukar jag kalla ”svarta hål”. Inte för att jag har någon slags fientlig inställning gentemot negroida människor (inte så starka iaf), utan för att det känns som att man befinner sig i just svarta hål.
Kom på mig själv i en sådan situation här om dagen. Klockan var väl 04:00 och jag satt i soffan med ena handen runt könsorganet och den andra bakom huvudet. Där satt jag, och ville väl helst bara hänga ut ballen ur boxershortsen och pissa på mig. Men eftersom att jag har någon uns av självbevarelsedrift så lät jag bli och kom istället på mig själv i denna misslyckade situation.
Varför, undrar ju jag. Varför har jag arbetat fram dessa små stunder av misslyckanden? Är det karriärhetsen som lockar fram de sämre sidorna hos mig? Eller är det den totala oförmågan att känna mig tillfreds i sociala sammanhang?
För visst är det svårt att känna sig tillfreds i sociala sammanhang. Tycker jag. Man förväntas fungera någorlunda lika som de man socialiserar med. Man står där, betraktar deras ansiktsrörelser och när man ser att de håller på att arbeta fram ett leende så skrattar man lite lätt för att visa sitt samtycke och det falska intresse man visar.
I själva verket står man där och bara sjunker undan från det hemska oljudet av deras röster och börjar fantisera om hur man istället deformerar deras onaturligt fula anleten. Hur man liksom tvingar sitt könsorgan in i den mun man precis har slagit ut varenda tand ur, samtidigt som man förklarar för personen ifråga med stadiga och hårda ”R” vad man tycker om deras inställsamhet till människor de inte känner.
Ja, det kan ju vara det. Men hur ska man då komma ifrån denna avföringsliknande stiltjesituation? Vore det bästa att låsa in sig och endast röra sig i offentliga rum när det är nödvändigt? Som exempelvis när man ska handla eller smyga på yngre tjejer nere i centrum. Jag vet inte längre. Det känns som att jag har seglat in i någon sorts kvävande dimma och man vet att någonstans i den här dimman lurar stora stenbrott. jag vill inte segla på grund, för då vet jag inte vad som händer. Jag vill styra mitt skepp med stolthet över lik och stilla hav mot en sjunkande och döende sol.
Nåja. Någon dag kanske jag ser solen och klarar av att famna dess värmande ljus. Tills dess får jag väl helt enkelt gå här nere på jorden bland alla fortplantningssuktande avskum till människor och bita ihop. Kanske ses vi på stan. Du kan ju säga "Hej!" om du ser mig, så kan jag stoppa min penis i din mun efter att jag har avlägsnat varenda tand däri.
Nej jag bara skojade.
Livet är en fest. Knulla brudar.
På återseende!
Det finns stunder i livet när man sitter där i sin ensamhet och inser att man är ett blekt jävla misslyckande. Ni vet när man konfronterar sig själv med handen så jävla långt upp i arslet på sig själv så att man orsakar bakterieskador på ytterväggarna av lungorna. Dessa tillfällen brukar jag kalla ”svarta hål”. Inte för att jag har någon slags fientlig inställning gentemot negroida människor (inte så starka iaf), utan för att det känns som att man befinner sig i just svarta hål.
Kom på mig själv i en sådan situation här om dagen. Klockan var väl 04:00 och jag satt i soffan med ena handen runt könsorganet och den andra bakom huvudet. Där satt jag, och ville väl helst bara hänga ut ballen ur boxershortsen och pissa på mig. Men eftersom att jag har någon uns av självbevarelsedrift så lät jag bli och kom istället på mig själv i denna misslyckade situation.
Varför, undrar ju jag. Varför har jag arbetat fram dessa små stunder av misslyckanden? Är det karriärhetsen som lockar fram de sämre sidorna hos mig? Eller är det den totala oförmågan att känna mig tillfreds i sociala sammanhang?
För visst är det svårt att känna sig tillfreds i sociala sammanhang. Tycker jag. Man förväntas fungera någorlunda lika som de man socialiserar med. Man står där, betraktar deras ansiktsrörelser och när man ser att de håller på att arbeta fram ett leende så skrattar man lite lätt för att visa sitt samtycke och det falska intresse man visar.
I själva verket står man där och bara sjunker undan från det hemska oljudet av deras röster och börjar fantisera om hur man istället deformerar deras onaturligt fula anleten. Hur man liksom tvingar sitt könsorgan in i den mun man precis har slagit ut varenda tand ur, samtidigt som man förklarar för personen ifråga med stadiga och hårda ”R” vad man tycker om deras inställsamhet till människor de inte känner.
Ja, det kan ju vara det. Men hur ska man då komma ifrån denna avföringsliknande stiltjesituation? Vore det bästa att låsa in sig och endast röra sig i offentliga rum när det är nödvändigt? Som exempelvis när man ska handla eller smyga på yngre tjejer nere i centrum. Jag vet inte längre. Det känns som att jag har seglat in i någon sorts kvävande dimma och man vet att någonstans i den här dimman lurar stora stenbrott. jag vill inte segla på grund, för då vet jag inte vad som händer. Jag vill styra mitt skepp med stolthet över lik och stilla hav mot en sjunkande och döende sol.
Nåja. Någon dag kanske jag ser solen och klarar av att famna dess värmande ljus. Tills dess får jag väl helt enkelt gå här nere på jorden bland alla fortplantningssuktande avskum till människor och bita ihop. Kanske ses vi på stan. Du kan ju säga "Hej!" om du ser mig, så kan jag stoppa min penis i din mun efter att jag har avlägsnat varenda tand däri.
Nej jag bara skojade.
Livet är en fest. Knulla brudar.
På återseende!
Kommentarer
Postat av: Per-Olof Ragnarström
Jag vill läsa om minderåriga sprutnarkomaner med könsherpes och betalningsanmärkningar.
Postat av: Kim svarar.
Du är rolig.
Trackback
